Nilofar - Näckrosen

det som slår mig som underlig är hur snabbt man vänjer sig... Nyss för vad som verkar vara år men bara är några dagar hade jag helt andra prioriteringar. jag skulle kreverat vid tanken på ett liv där jag behöver starta om hjärtat på min son flera gånger om dagen, men nu gör jag det mellan raderna i min bok som om det var det mest naturliga. jag har blivit luttrad. härdad. en veteran i kriget om livet på min son. En pansarpappa. en snabb blick på monitorerna följt av en insats med kirurgisk precision, klart! ännu en vinst för framtiden med Nilo. 
Men inte ens pansarpappan kan hålla tårarna borta för evigt... inte ens en dag. 
idag när han dog lite gnuggade jag honom över ryggen så CPAPen ramlade ur sitt munstycke. Jag flyttade honom lite längre upp på bröstet där han fick bättre stöd... Något måste ha gjort honom skitförbannad för han öppnade ögonen och glodde argt på mig. Jag såg hans ögon för första gången. han såg ut som en arg liten gubbe med totalt svarta irisar mellan de gulnade ögonvitorna, jätteful, men ändå kanske det vackraste jag sett. När CPAPen kom på plats så stängde han ögonen och fortsatte att vila.